Hon försvarade en klasskamrat som blev mobbad. Kort därefter blev Maria själv utsatt för kränkningar, hotfulla situationer och utfrysning. Trots att familjen försökte få hjälp från skolledningen slutade det med att hon fick byta skola. Nu berättar den tidigare eleven Maria om sina upplevelser på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket.

I en granskning från TV4 Nyheterna berättar Maria, vars riktiga namn är ett annat, om en skoltid som blev långt ifrån vad hon hade föreställt sig. När hon började i årskurs sju på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket såg hon fram emot en ny skolmiljö. Men enligt hennes berättelse präglades skolan av kränkande kommentarer, utfrysning och en kultur där elever utsattes för både psykiska och fysiska övergrepp.

När Maria gick i åttonde klass valde hon att försvara en klasskamrat som blev mobbad på grund av sin sexuella läggning. Ett beslut som borde ha mötts av uppskattning och stöd, men som enligt Maria i stället ledde till att hon själv blev måltavla.

Familjen sökte hjälp, men tryggheten återkom aldrig
Skolledningen fick ta del av filmklipp som visade delar av det Maria utsattes för. Trots detta upplevde hon inte att situationen togs på tillräckligt stort allvar. Hennes föräldrar försökte få hjälp och skolan erbjöd efter samtal ett klassbyte, men det räckte inte för att Maria skulle känna sig trygg.

Familjen skickade till slut ett mejl till skolchefen för att beskriva situationen och be om hjälp. Enligt familjen kom aldrig något svar. Efter flera veckors väntan bestämde föräldrarna att situationen inte längre var hållbar. Maria fick lämna skolan och börja någon annanstans, där hon enligt TV4 trivs betydligt bättre.

Skolchefen har i sitt svar till TV4 avböjt att kommentera enskilda händelser med hänvisning till en pågående utredning. Hon framhåller samtidigt att skolan har nolltolerans mot kränkande behandling och arbetar systematiskt för att förebygga och hantera sådana situationer.

Varför ska den utsatta behöva lämna?
Marias berättelse väcker en fråga som är större än den enskilda skolan. Varför slutar det så ofta med att barnet som utsätts för mobbning får anpassa sitt liv efter situationen? Att byta klass, undvika vissa platser eller i värsta fall lämna skolan helt kan ibland vara nödvändigt för att återfå tryggheten. Men det får aldrig bli en ersättning för att vuxna tar itu med problemen.
När ett barn inte längre vågar gå till skolan har otryggheten redan fått allvarliga konsekvenser. Skolan ska vara en plats där barn får lära sig, utvecklas och känna gemenskap, inte en miljö där de behöver vara rädda för sina klasskamrater. Det gäller oavsett vilken skola barnet går på, vilka traditioner som finns eller vilka elever som är inblandade.

Det är också särskilt bekymmersamt när ett barn som försöker försvara någon annan själv blir utsatt. Vi uppmuntrar ofta barn och unga att visa civilkurage och säga ifrån när någon behandlas illa. Men för att de ska våga göra det måste de också kunna lita på att vuxenvärlden står bakom dem när situationen blir svår.

Nolltolerans måste betyda något i praktiken
För oss på Noll Tolerans mot Mobbning är Marias berättelse en påminnelse om att det inte räcker att en skola säger sig ha nolltolerans mot kränkningar. Det avgörande är vad som faktiskt händer när ett barn berättar att det blir utsatt. Blir barnet lyssnat på? Utreds händelserna? Vidtas åtgärder som gör att kränkningarna upphör? Och följer skolan upp att eleven verkligen känner sig trygg igen?

Alla barn har rätt till en trygg skolmiljö. När signalerna om mobbning kommer måste vuxna agera, inte vänta tills situationen blivit så allvarlig att eleven inte längre orkar eller vågar komma till skolan.

Ingen elev ska behöva lämna sin skola för att få vara trygg. Och ingen ska behöva ångra att den stod upp för någon annan.